Ynglingakonungarna är den tredje och sista boken i Magnus Stenlunds stora historieprojekt, En ny men gammal historia om Sverige. Projektet inleddes med Blodet och jorden, om stenåldern, där den nya genetiska arkeologin får stort utrymme, sedan följde Svärdet och gudarna, om bronsåldern, där metallerna och krigen, men också våra äldsta myter och gudar analyseras med nya metoder och många häpnadsväckande slutsatser som resultat. Praktfulla och unika böcker om Sveriges förhistoria som förtjänar sin plats i varje sann patriots bokhylla. För, som Stenlund frågar retoriskt, vem kan med rätta kalla sig svensk utan att veta vad en svensk är?

Ynglingakonungarna har så mycket material att den delats i två volymer. Pärmarna är hårda, som i hela serien, och färgbilagorna är en fröjd att bläddra i; varje bild är genomtänkt, med vackra föremål och spännande kartor som stöttar texten perfekt. Konstnären Åke Blomdahl har här gjort ett mycket fint jobb med sättningen. Att det här är ett gediget arbete intygas också av en 42 sidors källförteckning. Ordregister saknas, men med underrubriker, som Stenlund refererar till i texten, högst upp på varje uppslag, så är det lätt att hitta. Avsnittstitlarna är ’klickbeten’; det är bland dem jag själv på måfå valt vad jag vill läsa om, ett utmärkt sätt att ta sig runt utan att känna sig fången i det digra materialet.

Ynglingakonungarna handlar om den äldre järnåldern och den slutar halvvägs in i vikingatiden. Stenlund har alltså inte riktigt kunnat avhålla sig från att ta upp vikingarna, eller varjagerna som de kallades i österled. Som vanligt hittar han sådant som allmänheten knappast hört talas om, fastän det rimligen borde ha gett präktiga rubriker i varje svensk skolbok. Sådana ’scoop’ borde det inte finnas många av kan man tycka, men det här är en gren som En ny men gammal historia om Sverige excellerar i – och det kanske viktigaste skälet till varför böckerna är värda varje krona i inköpspris. Ett exempel är de s k Ulfberhtsvärden, med oslagbar stålkvalitet, som våra vikingar hade i händerna långt innan korsfararna kom över sådant stål; de sätter också fokus på östliga handelsleder via Birka, med fjärran länder som Sri Lanka.

Tack vare östliga kontakter kom järnet till Mälardalen nära 500 år innan järnåldern faktiskt börjar, ändå var det inte självklart att ersätta bronserna. När järnet väl slog igenom försvann motiven för handeln inom Europa, råvaran fanns ju tillgänglig lokalt. 500 år av keltisk dominans lade en järnridå mellan nord och syd – förbi kelterna kom vi inte förrän vid Kristi födelse, då romersk järnålder inleds. Här väljer Stenlund att utnyttja ynglingarnas regentlängd så att varje konung kopplas till en historisk period. Syftet är i första hand att presentera epoken som sådan, men han argumenterar också för att de s k sagokungarna verkligen varit historiska och ger skäl för att placera dem i tiden på det sätt som valts. Detta grepp ger färg åt berättelsen, på ett sätt som få andra historieböcker lyckas göra.

Härifrån, drygt halvvägs in i del 1, om inte förr, så blir det naturligt att läsa hela historien i ett stycke, men eftersom jag redan valt att hoppa runt och har kort tid på mig för att skriva min recension, så fortsätter jag med det. Att ynglingarna kan ha haft ett ursprung i Västmanland låter efter Stenlunds plädering sannolikt, än mer välargumenterat stöd får langobardernas hemvist i sörmländska Vil. Storhögarnas dolda skatter får mig att önska mig nya utgrävningar och att det funnits en ännu större hög än Uppsalas, vid Mora stenar, var en nyhet för mig. Goterna får stor plats i berättelsen och att de kommer från Sverige finns, efter att ha läst Stenlund, inga tvivel om. Att även danerna har samma ursprung är flera danska historiker överens med Stenlund om; svenska forskare vågar däremot inte ha någon åsikt i frågan. De danska vapenofferfynden är starka indicier för en tidig svensk närvaro på Jylland – och därmed överfarter till Nordsjön och till Sutton Hoo i England.

Goda argument ges för fornborgarnas funktion som vårdkaseplatser, såväl på Mälaröarna där Helgö och Birka legat, som i norra Västergötland; i Sörmlands vattensystem visar Stenlund hur de fungerat som spärrborgar. Han gör en komplett genomgång av alla större svenska kulturbygder, när och hur de införlivades i Sveariket, men också hur de troligen bröts ur detta, bl a under folkvandringstidens hunnervälde. Klimatkatastrofen 536 och vendeltidens fantastiska båtgravar har beskrivits på andra håll, men Stenlund gör egna tolkningar och knyter samman allt till en mycket trovärdig berättelse om Sverige. Det är fascinerande att se att det går att dra fram så mycket ur ibland så tillsynes oväsentliga detaljer.    

Innehållsförteckningens smörgåsbord kan verka överväldigande om man inte väljer att, som jag, börja med att plocka russin ur kakan. Efter att på detta sätt bekantat mig med det ena ’klickbetet’ efter det andra slås jag främst av det djup Stenlund gräver sig ned i varje ämne. Vill man veta något om ormhuvudringar eller Bragnumringar, så lär ingen fackbok vara lika uttömmande. Detta skulle kunna upplevas som tyngande för en fritidsläsare, men Stenlunds entusiasm retar min nyfikenhet, liksom det faktum att alla ledtrådar leder fram till slutsatser! Inte sällan är härledningarna briljanta, de lämnar mig oftast rimligt övertygad och får mig att fortsätta ’plocka smågodis från hyllorna’ långt in på småtimmarna. Referenser till de tidigare båda böckerna avslöjar också spektakulära samband över tiden mellan föremål och företeelser, inte minst till Stenlunds käpphästar, de mystiska bragningarna. Svärd som Tyrfing och ringar som Svíagris passade väl in i Svärdet och gudarna, där deras mytiska bakgrund förklarades, men det är i järnåldern som de får sin historiska inramning. Få lär som Stenlund med sådan bravur kunna visa att myt och historia är två oskiljaktiga delar av en och samma helhet.

Här slås ibland även etablerade sanningar och dito forskare i huvudet med knivskarpa analyser; argumentationen är öppen och saklig, och alltid övertygande. Exemplen på forskningsfusk är beklämmande. Här görs skoningslösa avslöjanden, samtidigt som pris ofta ges åt de forskare som förtjänar det. När jag kommit så långt är jag inne i 19 kapitlet, där alla synpunkter summeras. Jag har långt ifrån läst allt och får lust att börja från början igen – jag kan nu lättare se den röda tråd som Stenlund lagt ut. För att få ut största möjliga läsupplevelse tror jag ändå att det kan vara rätt att börja som jag gjorde, det här är något av ett uppslagsverk – och ett ytterst imponerande sådant. Ynglingakungarna känns ändå mer lättläst än de tidigare böckerna, jag tycks ha vant mig vid Stenlunds tämligen faktaspäckade stil, och hans ibland avancerade ordval.

Jag skrev i min recension av Svärdet och gudarna att En ny men gammal historia om Sverige håller på att bli en klassiker. Med Ynglingakonungarna sätter Stenlund pricken över i:et – det här är de svenska historieböcker som vi så länge har saknat; de fyller en stor brist inom genren, här presenteras de stora linjerna och de viktiga slutsatserna dras. Flera tusen timmars arbete har lagts ned sedan 2011, och det märks. Resultatet är djupt imponerande, ett medel för oss svenskar att återupptäcka vår egen identitet. Stenlund har gjort sitt, nu är det vår tur att sprida kunskapen vidare.

Arne Weinz

Recensionen är införd i Nya Tider, 2023-12-06