NYATIDER
62 Nr. 11/2025 juni
BOKRECENSION:
Magnus Sten-
lund är känd
för de flesta
konsumenter
av alterna-
tivmedia. Vid
sidan av att ha medverkat i den-
na publikation har han varit
programledare i Swebbtv och
på senare tid har han framför
allt framträtt i sin egen Youtu-
besändare Svea kanal.
Stenlund har dock också od-
lat ett författarskap inom både
historia och skönlitteratur. Det
senaste utflödet av detta är ro-
manen Den Rasande (Alterna-
Media, 2025). Den nya romanen
är en fortsättning på den tidi-
gare boken Den Eldrökta, men
skall också kunna läsas fristå-
ende; den inleds också med en
resumé av den Den Eldrökta.
Tillsammans med en komman-
de del bildar de en trilogi som
går under namnet Den Stora
Stora Sagan.
Vad är det för saga som Sten-
lund berättar? Det rör sig inte
om en saga i den mening att his-
torien skulle utspela sig utanför
tid och rum, utan handlingen är
placerad i ett identifierbart his-
toriskt sammanhang: Sverige
under folkvandringstid. Det är
en fascinerande tid, för många
helt okänd, då modern historie-
vetenskap oftast inte erkänner
några källor som behandlar
denna tid. Stenlund anser dock
– precis som jag – att de källor
som faktiskt finns, om än osäk-
Magnus Stenlund har utkommit med en ny roman, fantasy
romanen Den Rasande. Romanen, som utspelar sig i Sverige
under folkvandringstid, kan väcka nytt intresse för den myt
omspunna sagotid där historien om det svenska folket bör
jade forMmuleras.
Lärt om Sveriges sagotid
Den Rasande
av Magnus Stenlund
AlternaMedia, 2025
384 sidor
SAGA MÖTER VERKLIGHET i Magnus Stenlunds romaner.
ra, är värda att ta på allvar. Perioden utgör ett
fantasieggande gränsland mellan historia och
saga, passande inte minst för dikten.
Och Stenlund tecknar en värld över vilken
det ligger ett magiskt skimmer. Men är alver
och dvärgar verkligen fantasy? Alverna är ett
folk som förekommer i Eddans ättartal när
man nämner den sydvästra delen av vårt land,
och sagornas dvärgar verkar ha förebilder i
kontakter österut. Och de magiska svärden och
ringarna, finns de på riktigt eller är de bara
magiska i människornas fantasi? Boken kan lä-
sas både som fantasy och som en mer ren odlad
historisk roman. Mest av allt påminner mig
romanen om J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen,
med skillnaden att Tolkiens värld är en utpräg-
lad sagovärld som saknar tidslig eller rumslig
hemortsrätt.
Vi får följa Yngves äventyr och flykt undan
den tyranniska kung Åle som har mördat Yng-
ves familj och också är ute efter honom. Yngve
är arvtagare till Sveatronen och hans verkliga
namn är Adils. Nu söker han hämnd för sin fa-
NYATIDER
Nr. 11/2025 juni 63
der Ottar. Dessa personer har
sina historiska motsvarig-
heter i den så kallade Yng-
lingaätten, en kungaätt som
finns beskriven av bland an-
nat den medeltida isländska
författaren Snorre Sturlas-
son. Redan i Den Eldrökta
var Yngve på flykt och i
föreliggande bok fortsät-
ter Yngves resa. Parallellt
med historien berättas en
annan historia som utspe-
lat sig långt tidigare, en be-
rättelse om drottning Alva
– en berättelse som finns
nedtecknad i en bok som
får stor betydelse i roma-
nen. Det visar sig finnas en
rad paralleller mellan Yng-
ves och drottning Alvas liv,
och historien om drottning-
en kan därmed innehålla en
nyckel till att förstå vad som
skall hända Yngve.
Romanen rymmer även
en rad mytologiska refe-
renser och utspelar sig i
hög grad också på ett utom-
världsligt plan. Stenlunds
texter är genomtänkta och
förtjänar i ärlighetens namn
att man har ro när man läser
dem, utan en recensents dead-
line. Författarens uttalade av-
sikt är att med en mer lättläst
spänningsroman locka till ett
historieintresse, och för den
nyfikne har författaren bifo-
gat ett generöst sakordsregis-
ter där historiska och mytolo-
giska begrepp förklaras. Här
finns också referenser till
Stenlunds fyra faktaböck-
er och, som han skriver
i inledningen: ”i den här
boken nämns hundratals
företeelser, folk och ätter,
gudar och personer. Det är
inte meningen att någon ska
hålla reda på dem alla; de
flesta namnen utgör bara del
av en ’bakgrundsstämning’,
och läsaren kommer snart
inse vilka som är betydelse-
fulla”. Detta kan alltså ses som
ett frikort för den som bara
vill läsa boken som ren under-
hållning. Att misstanken finns
där, om att Eddans mysterier
samtidigt pusslas ihop i bak-
grunden, är något för den som
har tid och lust att fördjupa sig
i, liksom hur de kultiska och
kulturella länkarna till konti-
nenten kan ha sett ut. Det kan
också tjäna som en tröst för
dem som i likhet med mig inte
förstår poängen med allt. Sten-
lunds kunskaper om de histo-
riska och mytologiska källorna
verkar i alla fall oomtvistliga. En
mer fullständig förklaring till hur
allting hänger samman väntas
först i tredje delen av berättelsen,
Sviagris.
Det finns också gott om spän-
nande och dramatiska inslag som
kan underhålla läsaren och Sten-
lunds omsorg och förmåga att ge
karaktärerna liv understryks av
hur väl genomarbetad texten är.
Detta är en lisa för själen, som vi
inte är bortskämda med i slarviga
chattar och lat systemmedia.
Något tydligt politiskt budskap,
som många kanske förväntar sig
av en politisk opinionsbildare, kan
jag inte skönja, möjligen en myck-
et allmän frihetlig och antitotali-
tär inställning. Och det gör också
romanen tidlös, den är frikopplad
från dagens politiska spörsmål
och strävanden. Det kan dock
sägas finnas en entusiasm för
svensk historia och särskilt för en
period som blivit orättvist förbi-
sedd på grund av överdriven och
urspårad källkritik. I bästa fall kan
Stenlunds bok leda till ökat intres-
se för denna tid – för svenskarnas
urhistoria, något författaren också
haft som uttalad ambition.
MAGNUS STENLUND har lagt mycket tid och möda på att fördjupa sig i nordisk historia och foga samman arkeologiska fynd med de
berättelser som bevarats från vår forntid. Hans romaner har därför ett historiskt djup och anknyter till de kungaätter och händelser som vi
känner till, samtidigt som han tillför mytiska väsen och magi. Foto: Nya Tider
BOKRECENSION:
Simon O. Pettersson
kultur@nyatider.se