Produktbeskrivning
Den som redan vet vad Svíagris är anar nog, helt riktigt, att den här boken handlar om tiden när det svenska riket höjer sig ur mytens dimmor. Namnet på den sägenomspunna ringen anspelar på att svearna höll vildsvinet som en mäktig symbol för mod, styrka och rikedom. Svíagris alltså ska alltså tolkas som ’Svearnas rikedom’, men namnet svear kan inte bara härledas från ’de våra’ utan också just från ’svin’ och då blir ordet dubbeltydigt, något av en palindrom; faktiskt lika gärna ’rika svin’ som ’svinaktigt rik’! Kanske var det alltså ett öknamn snarare än smeknamn som slagit an i sagan? Ringens ominösa roll för svearnas härskare skulle mycket väl kunna tala för det.
Från vildsvinskulten kom för övrigt också tidens krigarmode, med vildsvinprydnader på allehanda vapen; hjälmen Hildisvin är därför en nästan lika berömd symbol för den tidens Sveamakt, som ringen var och är. I den här boken har Svíagris av sin samtid tolkats både som namn på den förmögenhet som samlats i sveakungens skattkammare och på en särskilt eftertraktad halsring – en av de fem ureldarna. Och det är högst oklart om denna ring i så fall är en välsignelse eller en förbannelse för den ätt som äger den.
Handlingen utspelar sig i folkvandringstid, den stora nordiska guldåldern, då Adils den Mäktige blev vår förste – för de flesta helt okände – riksenare. Adils är i sagorna också den som äger ringen, men han är ingalunda den förste ägaren. För den som vill ha mer fakta så finns ett gediget sakordsregister och så mycket finns faktiskt att säga om denna tid, den äldre järnåldern, att två av mina faktaböcker, Ynglingakonungarna I & II, på tillsammans över 1300 sidor, enbart handlar om denna. För dig som vill läsa spänningsromanen som ett historiskt dokument och en nyckel in i Eddans mysterier så kan du lägga ett bokmärke i det kapitelindelade sakordsregistret. För dig som inte vill, så är det precis som det ska vara – det här är en saga utan pekpinnar, även om den skulle kunna råka vara helt eller nästan sann…
Svíagris ingår i Den Stora Stora Sagan och föregås i bokserien av två böcker, Den Eldrökta och Den Rasande, men den är fullt möjlig att läsa fristående; de båda första böckerna kan då läsas i efterhand, som ’prequels’ om man vill. Utan att avslöja alltför mycket om innehållet i dessa böcker, så börjar också Svíagris med en kort rekapitulation, där det framgår vilka huvudpersonerna är och vad de strävar efter. Här kan läsaren också ana att texterna i Me är ett viktigt tema, där det inte bara står om ureldarna utan också om den stora cirkelrörelse som tiden tagit och som nu ger huvudpersonerna anledning att skaffa kunskap om vad som varit, för att bättre kunna tolka vad som ligger framför dem.
I Svíagris formerar sig makterna och det spel mellan dessa som läsaren får ta del av visar sig vara en alltmer komplex väv. Den landsflyktige Adils har inte bara usurpatorn Åle som sin huvudfiende, han och hans bror Emund är också utlämnade åt andra krafter, både sådana som vill utnyttja dem, som står i deras väg och som motarbetar dem. Samtidigt som Me skulle kunna ge dem en fastare grund att stå på, så är dessa texter långt ifrån ensamma om att sjunga tusen år gamla thulor, där dubbeltydiga budskap utgör ledtrådar, både till hur ureldarna skall kunna återfinnas och hur de ska användas och förstås.
Alva är Adils tusen år äldre föregångare. Hennes vedermödor är eller blir snart hans. Det som berättas om henne är därför av avgörande betydelse för honom, men det är inte alltid sanningar som sprids. När Alva och hennes vän Delling når Álfheimar, riket med de två folken, så visar det sig att även detta är en plats förgiftad av lögner och fiendskap, bakom den ytligt så enade och polerade fasaden. Inte heller här är det lätt att veta vem som går att lita på och den hjälp Alva får att tyda Me visar att sanningen består av många väl inflätade lögner.
Denna bok handlar inte minst om maktens verktyg och dess ursprung. Svärdet och de våldsmedel som ringguld kan köpa är nödvändiga, men inte tillräckliga medel för att härska. Arv och härstamning ger legitimitet, men även sådan kan tillverkas, förvanskas eller förbättras. Den som behärskar tiden och dess räkning betraktas också med självklarhet som gudarnas gunstling och behandlas med en respekt som andra aldrig kan erhålla. Vad såväl Alva som Adils inser är också att den makt de söker inte sällan sitter i betraktarens ögon.
